Inför sitt tillträde för snart fyra år sedan lovade Donald Trump att vara en enande president i ett USA där “varje amerikan kommer behandlas lika” och att han skulle “förkasta fanatism och diskriminering och hat i alla dess former”. “We’re gonna win so much, you may even get tired of winning!”.

“Promises made, promises kept”, precis som det står på Trumps valmöten. Att som officiell slogan följa upp Make America Great Again med att under pågående valrörelse ha Keep America Great känns därför självklart. Eller den slogan som vicepresident Pence föredrar: Make America Great Again, Again.

De har vunnit, vunnit och vunnit igen, är “the envy of the world” till och med vad gäller pandemin där Trump redan räddat flera miljoner. “We are delivering lifesaving therapies and will produce a vaccine before the end of the year, or maybe even sooner” meddelade presidenten i sitt nomineringstal som i slutet av augusti normbrytande hölls från Vita Huset. “To save as many lives as possible we are focusing on the science, the facts and the data. We are aggressively sheltering those at highest risk, especially the elderly”.

Image for post
Image for post
Trump pratar science, facts och data medan hans äldre publik håller fysisk distans (foto © Chip Somodevilla)

Landsfader Trumps lugnande ord verkar dock inte gå hem hos alla — faktiskt visar de flesta undersökningar att amerikaner, liberala såväl som konservativa, är argare och räddare än nånsin. Och nu ska ett hemskt, ofattbart och oförglömligt trist år 2020 snart avslutas med vad varenda kotte verkar se som det viktigaste valet i amerikansk historia.

Konservativ media fokuserar på upploppen, brinnande städer som visar hur Joe Bidens USA skulle se ut ifall Trump förlorar. Denne senile Sleepy Joe vet knappt var han är, kan inte formulera en sammanhängande mening och har därför, för allas bästa, suttit instängd i sin källare i Delaware medan mainstreammedia gör jobbet åt honom. Vad hans hjärntvättade väljare inte förstår är att det är radikalvänstern som i hemlighet styr Biden, från New York-flickan Alexandria Ocasio-Cortez och muslimen Ilhan Omar till kommunisten Bernie Sanders och genomonde George Soros, och vad de vill med USA är uppenbart: förstöra. De hatar USA. Med ikoniska Mount Rushmore som bakgrund stod Trump inför nationaldagsfirandet och beskrev ett land som “is witnessing a merciless campaign to wipe out our history, defame our heroes, erase our values, and indoctrinate our children”. I demokraternas USA ska allt vara PK, woke, pengar ska spenderas på klimatbluffen, könsanarkism, anti-vit-utbildningar, öppna gränser för invandring och att med hjälp av marxistiska Black Lives Matter och ANTIFA nedmontera polisen. Med Biden och hans socialister blir det enligt Trump “no religion, no anything, hurt the Bible, hurt God. He’s against God, he’s against guns, he’s against energy”. Dessutom dör Biden snart och då är det de få som kontrollerar honom, “people that are in the dark shadows” iklädda “dark uniforms”, som tar över. “They brainwashed him, he doesn’t know where he is, he doesn’t know what he’s doing and our country will suffer” var Trumps summering till Fox News superinfluencer Sean Hannity.

Med tanke på hur valet 2016 såg ut är väl detta en naturlig utveckling. Just Hannity beskrev det som ett val mellan liv och död för USA då “the fact that the single most dishonest, corrupt human being has a shot at winning”. Hillary utmålades som det mesta mellan farlig, dödssjuk, mördare, satanist, styrd av onda krafter och ledare av pedofilnätverk. Symbolen för liv själv har under åren eldat på med att “Obama/Biden Administration is the most CORRUPT in HISTORY!” och lovade ju, som mest tydligt på partiets konvent före valvinsten 2016, att “I alone can fix it!”.

årets konvent var budskapet därför ungefär detsamma, och under de fyra kvällarnas många tal deklarerades det tidigt att Joe Biden bryr sig mer om Iran än om USA. Sanningar löd om att “this election is a decision between preserving America as we know it and eliminating everything that we love”, att skyddas mot demokrater som “want to destroy this country and everything that we have fought for and hold dear” eftersom de annars kommer “lock you in your home”, “empty the prisons” och inbjuda de värsta gängmedlemmarna att flytta in som grannar. I diverse kommentarsfält i samband med konventet läste jag om orwellsk tankepolis som kommer fängsla Trump-supportrar ifall han förlorar, att det är det här bibeln beskriver kommer hända inför Jesus återkomst, och enligt en växande skara är också Biden en del av Hillarys, Obamas och de andra demokraternas pedofilnätverk. Förlorar Trump så kommer det vara på grund av demokraternas fuskande. Självförsvar är nödvändigt!

Det står alltså mellan gott och ont, ljus och mörker, mellan att stötta Gud eller att stötta Djävulen. Om du inte håller med om det här — om du inte förstår att allt som inte gynnar Trump är en hoax och fake news — så är det för att du hatar Gud.

Image for post
Image for post
Himmel eller helvete — folket väljer (illustration © Conservative Cartoons)

På andra sidan sitter Joe Biden och undrar — utöver var han är, alltså — hur han, som i primärvalets inledning främst kritiserades som alldeles för moderat, tråkig och för mycket av en mellanfårans gentleman i ett så oförenligt polariserat samhällsklimat, nu blivit det källarspöke man ska vara livrädd för. Hur kan han få skulden för brinnande städer i Trumps USA? Läser inga på om varken Trumps eller hans egen historia och rykte? Hur många gånger ska han behöva upprepa att han aldrig sagt att han vill nedmontera polisen, ha öppna gränser och fängelser, vilja skada Gud eller övrigt överdrivet som Trumps kampanj påstår? Do I look like a radical socialist with a soft spot for rioters? Really?”.

Förbryllande för gamle Joe, verkar det som, svårt för honom att förklara djupare och mer nyanserat än att det är fult fiffel och båg. Förstår inte folk att Trump skulle ha sagt så här om vem som än valdes till hans motkandidat? Är att benämna något som FAKE ett robust försvar mot varenda anklagelse? Ser de inte att Trump är en uppviglare som svartmålar sina meningsmotståndare, hugger mot alla som inte följer hans minsta vink och konsekvent använder sig av det gamla beprövade diktatortricket divide and conquer? Hur han som demagog försöker utnyttja folks rädslor, desperation, ignorans och bristande källkritik? Lägga skulden för påstådda misslyckanden på media, Kina, muslimer, invandrare och alla andra utom sig själv? Att Trump skulle följa punktlistan för en aspirerande envåldshärskare och sen klamra sig fast vid makten var ju vad många varnade om från första början, så hur kan de nu vara förvånade och ännu en gång luras av “I alone can fix it”-snacket? Hur kan de inte förstå att om Biden förlorar så kommer det vara på grund av Trump-folkets fuskande? Självförsvar är nödvändigt!

Image for post
Image for post
Lätt att bli filosofisk (foto © Saul Loeb)

Oroväckande nog för Biden så verkar presidentens strategi fungera, och inte kan det ens kännas betryggande med den ihållande ledning i opinionssiffror såväl nationellt som i de mest väsentliga delstaterna att vinna — det sägs ju att det såg snarlikt ut även för Hillary. Likt som för fyra år sedan handlar därtill den grundläggande kritiken mot Trump, i koncentrat, om att han ljuger och är farlig. En självcentrerad bedragare med malign narcissism som skiter i allt och alla utom det han själv tjänar på, och han kastar skandal efter skandal rätt i munnen på den klickjagande media som frossande glupskt sväljer det allra mesta. Det funkade inte inför 2016, så varför skulle det funka nu? Att Trump härjar, bryter normer och konsekvent ljuger verkar ju onekligen inte betyda särskilt mycket, vad det än gäller. Kanske använde han som “have the best words” just såna när han förklarade “they say I have the most loyal people” för snart fem år sedan, med huvudet på spiket om att “I could stand in the middle of Fifth Avenue and shoot somebody, and I wouldn’t lose any voters”.

Som en sektledare eller diktator, kan man tycka: vi mot dem-extremism och med anklagelser som upprepas av hans följare om att vara hatisk och med TDS, Trump Derangement Syndrome, mot de som kritiserar Den Store Ledaren. Spenderar man som jag för mycket tid i Breitbarts värld, i diverse kristna trådar på sociala medier, kanske till och med tar utflykter in i spännande vit makt-hål och liknande, så är det lätt att få för sig att varenda Trump-supporter resonerar ungefär som ovan. Äntligen en president som talar sanning! Precis som han själv säger har han gjort mer än nån annan president nånsin, och till och med för de svarta! Gud valde Trump eftersom han behövde en ödmjuk man att leda, kommenterade en äldre kvinna. Varenda ord ur Trumps mun är direkt från Gud, skrev en annan. Att han aldrig hade kallats rasist innan han blev president ser jag ofta uttryckas och en mem om delas. Det eldas igång om Blexit och #walkaway och kristna som får tilltal och syner från Gud om hur Trump är det närmaste Jesus vi har här på jorden. Ibland känns den mest naturliga fortsättningen att någon nämner hans jungfrufödsel, eller Trumps i Bibeln lovade plats vid tronen bredvid Människosonen och Gud i Trump Tower. När jag påpekar faktafel, kritiserar hans lögner eller helt enkelt uppfattas ogilla Trump kallas jag radikalvänster, kommunist, MSM-hjärntvättad och vän till den svenske svetsaren. Det är dags att vakna!

Så ser ju världen numera ut. I olika sorters bubblor kan vi tryggt tycka vad vi vill och ha allt starkare helhetsskydd mot att ifrågasättas. Tycka vad man vill även om exempelvis platt jord-rörelsen, men det är symptomatiskt att den växer av troligen likartade skäl som att färre har koll på eller ens tror att Förintelsen ägt rum. Och så kommer utvecklingen se ut ett tag till, tror jag.

Image for post
Image for post
Mind blown, om du kan tänka själv (bild © 9GAG)

Sedan Trumps inledande månader av primärvalet 2015–16 har jag gång på gång upprepat, och på flera ställen gått på djupet av, att ingen är bättre på att utnyttja detta mediala samhällsklimat än just allas vår Donald-trumpet. Detta är hans rätta habitat — förvirring, kaos, rädsla och ilska hans naturliga element.

Två månader före valet 2016 skrev journalisten Molly Ball att “ratcheting up fear helps Trump. This is the way fear works, according to social scientists: It makes people hold more tightly to what they have and regard the unfamiliar more warily. It makes them want to be protected. The fear reaction is a universal one to which everyone is susceptible. It might even be the only way Trump could win”.

Uppenbarligen försöker Trump med samma taktik i år, att i såväl kampanjtal, reklamfilmer, på konventet, sin Twitter eller så fort Biden överhuvudtaget kommer på tal prata om en livsfarlig motståndarsida som hatar och vill förstöra USA på de allra flesta sätt. Om inte just han står i vägen, förstås — bara en man kan rädda dem. Igen. Från total kollaps, från orwellsk tankepolis som vill förbjuda kristendom, från våld och bränder, pandemin, islamister, kommunister och socialister, från arga veganer, livsfarliga talibaner och människoätande pelikaner. Var rädd — seså!

Som Trump själv uttryckt det: “Real power is, I don’t even want to use the word: fear”.

Fox News-hjältarna hjälper superhjälten (video © Comedy Central)

Den här gången kommer taktiken inte räcka hela vägen. Joe Biden vinner — Donald Trump snarare förlorar — och främst för att folk är trötta på den hysteri den nuvarande presidenten innebär.

För att förhoppningsvis göra mina resonemang glasklara om varför det blir just så behöver jag gå på djupet i ett antal frågor och samtidigt krossa ett packe tröttsamt missvisande myter.

Opinionsundersökningarna underskattade Trump och hade därför mer fel än nånsin förra valet, det ser likadant ut nu för Biden som det gjorde under motsvarande period för Hillary, och hade inte denna pandemi totalt tagit över så skulle Trump utan tvekan bli omvald med tanke på hur han har fått igång ekonomin och ned arbetslösheten. Nu vet ingen hur valet slutar, och nästan allt hänger på abortfrågan och de tre debatterna.

Nej, så är det knappast — men vare sig man följer detta val slappt eller på nära håll så har man till leda hört förenklade sammanfattningar likt den ovan. Jag tror att majoriteten experter gör ett stort fel i år igen, och jag tror att många missar fem för valet 2020 helt avgörande faktorer.

För det första är det oftast väldigt små marginaler som avgör, något de av Trump så konsekvent kritiserade valundersökningsinstituten givetvis vet om och har försökt dra ytterligare lärdomar om sedan misstagen i förra valet. I snitt visade opinionsundersökningarna inför valdagen år 2016 att Hillary skulle vinna med ca 3,3 procentenheters marginal. Hon vann med 2,1. En gissning som ändå var klart bättre än inför föregående val då Obama uppskattades slå Romney med ca 0,7% och slutade på ca 3,9. För ytterligare en relevant jämförelse fick de chanslösa kandidaterna Johnson och Stein sammanlagt 4,4% av rösterna i valet 2016. I år förväntas dylika kandidater, från libertarianen Jo Jorgensen till megalomanen Kanye West, inte få hälften av det stödet.

Det amerikanska valsystemet är ju dock konstruerat så att det är 538 röster i elektorskollegiet som avgör vem som blir president, inte vem som får flest röster — det handlar om att vinna ett tillräckligt antal viktiga delstater. I Wisconsin (värd 10 elektorsröster), Michigan (16) och Pennsylvania (20), de tre vågmästarstater som anses ha avgjort senast, skiljde sammanlagt 77.744 väljares beslut i Trumps favör. Som tydliga exempel på hur lite som avgör var vinstmarginalen i nämnda Michigan och Wisconsin mindre än 1%, och Johnson och Stein fick där hela 5,8 respektive 6,4%. Översatt till väljare i Michigan betyder det en övervikt av 10.704 Trump-supportrar i en delstat där ca 325.000 röstade blankt eller på en chanslös kandidat. I skrivande stund leder Biden i undersökningar med ca 5% i Wisconsin, 5% i Pennsylvania och 7% i Michigan.

Ett talande exempel i sammanhanget är den stat som möjligen blir helt avgörande även den här gången, spelplatsen allting slutligen kom att handla om när valet mellan Al Gore och George W. Bush blev sällsynt dramatiskt och utdraget år 2000 — USA:s tredje största stat Florida. Bush vann med makalösa 537 röster den gången, och världen hade högst troligt sett annorlunda ut — elfte september-attackerna skedde ju bara nio månader in i Bushs presidentskap — om inte 131.320 av väljarna i The Sunshine State lagt sina röster på chanslösa kandidater som Ralph Nader. De senaste sex valen har, enligt Hacks on Tap, 45 miljoner röster lagts i Florida, varav skillnaden mellan demokrater och republikaner är sammanlagt ca 85.000 röster. Trump slog Hillary med 1,2 procentenheters marginal — just nu leder Biden mot Trump med ca 2%.

Trump och många av hans väljare menar förstås att dessa pollsters, vars jobb i korthet innebär att ringa och kolla läget med en noga utvald grupp av ett stort antal amerikaner, har fel och är lika opålitliga som i förra valet. Vad eftervalsanalysen lärt dessa pollsters sedan sist är bland annat att väga grupperna aningen annorlunda, helt enkelt för att Trumps väljare är mindre benägna både att svara i telefon och att vilja hjälpa den media som ju Trump ofta kallar “the enemy of the people”. Opinionssiffrorna 2016 skiljde sig som mest från slutresultaten i stater med högst andel vit arbetarklass, och den väljargrupp som främst underskattades rösta i den mån de gjorde var de outbildade. Vita med låg eller ingen utbildning var en klart starkare väljargrupp för Trump än för republikanernas kandidater i valen innan. Undersökningarna tar numera hänsyn till att det är så det ser ut.

Det är däremot en myt — jag vill gärna spräcka så många som möjligt av dem — att Trumps stöd bland vita evangelikaler är på helt ojämförbara nivåer än normalt: han vann med 81% support medan både W. Bush och mormonen Romney fick 78%.

En annan myt som sprids i konservativ media är att Trump, som ju lovade ett stöd bland svarta på över 95% till detta val, har lett nåt slags uppvaknande revolution med stöd av kanske främst Candace Owens. Han har förvisso mer än en månad på sig att fortsätta övertyga de svarta väljarna om ett Blexit som når 95% support, och säkerligen finns ett mörkertal som gör att han får fler röster än undersökningarna nu visar, men just nu är en bit kvar då stödet enligt en mätning i förra veckan låg kring 5%.

Även myten kring hur fantastisk Trump varit för de svarta — “I’ve done more for the black community than any other president” — är gravt missvisande. Trump förtjänar tveklöst beröm för delar av bland annat fängelsereformen och de innan pandemin låga arbetslöshetssiffrorna, men tittar (och tror) man på statistiken glider han på sin ärkefiende Obamas framgångar mer än han skulle erkänna.

Image for post
Image for post
Very good, men inte terrific eller perfect (graf © Business Insider)

Självklart borde statistiken för den pandemi vi gemensamt kommer minnas år 2020 för allra främst fälla en avgörande dom även i valet, men jag har sedan i våras stoiskt hävdat att hanteringen inte, hur det än ser ut halvåret senare, kommer göra någon större skillnad.

I januari i år, ett bra tag innan coronan blev ett begrepp världen över, ledde Biden över Trump med i snitt ca 7,5 procentenheter. Ett halvår senare av strikta restriktioner och lockdowns, stor arbetslöshet, hårda smällar mot ekonomin och med — mest väsentligt, kan tyckas — över 200.000 avlidna amerikaner och ca 1100 nya dödsfall dagligen, leder Biden i undersökningarna med i snitt ca 7,5 procentenheter. Själv gav Trump sin hantering betyget 10/10 i våras och tycker likadant nu: “A+, a phenomenal job, A+”.

Trumps approval ratings — hur stor del av befolkningen som anser att han gör ett bra jobb — låg på lite över 40% i januari, ligger på lite över 40% nu. Faktiskt har dessa siffror legat runt just 40% sedan hans första dagar i januari 2017.

Utöver det uppenbara att mycket står still ger statistiken också en tydlig bild av polariseringen, den närmast binära sådana som jag tolkar som förklaring till mycket. Tittar man närmare på siffrorna och istället fokuserar på vad respektive grupp tycker ser man ett rekordhögt stöd för Trump hos republikaner, ett snitt kring 90%, medan det samtidigt legat på bottennivåer bland demokrater på i snitt runt 7%. Den lilla förändring som möjligen skett under de snart fyra åren är att Trump har fått två-tre procentenheters starkare stöd av sina republikaner — och förlorat lika mycket eller ännu lite till bland demokrater.

Pandemin har knappast fört motpolerna närmre varann. I mars i år trodde ca 80% av demokrater att pandemiläget skulle bli värre framöver, något bara ca 40% av republikaner trodde. Samma månad som Trump försäkrade att viruset inte är farligare än en vanlig influensa och sa att USA strax hade noll fall tyckte 76% av republikaner att media överdrev riskerna. I skrivande stund tycker drygt 82% av republikaner att Trump har gjort ett bra jobb mot viruset, 9% av demokrater. I slutet av augusti i år svarade 57% av republikaner att dödssiffran är acceptabel, 10% av demokrater. 68% av alla amerikaner menar att de skäms över sitt lands pandemihantering, drygt hälften att deras ekonomi har drabbats och två tredjedelar att de känt någon diagnosticerad med covid-19. 62% av republikaner tror ändå att dödssiffrorna är överdrivna — demokrater, 10%, och experter tror motsatsen. Trump, å andra sidan, retweetade att den egentliga dödssiffran ligger runt 9.300 amerikaner — samtidigt som han bedyrat attyou can’t mourn it any stronger than we’re mourning it” — och har, sedan han utåt sett började ta viruset mer på allvar, stöttat ett stort antal vilda teorier, botemedel och om och om igen lovat att lösningen är nära.

Sanning efter sanning efter sanning (video © Comedy Central)

Att mycket påverkas av vilka glasögon man har på sig, vilken inställning man hade redan från början, finns det nog inget mer demonstrativt exempel på än i frågan om Mueller-rapporten, den långa utredning som förra våren avslutades med att vi alla fick ta del av en 448-sidig genomgång av ryska kopplingar till valet 2016. Bland amerikaner med MSNBC som främsta nyhetskälla svarade 90% att rapporten inte friar Trump “of any wrongdoing”, 71% av CNN-tittare, 10% av Fox News-publiken. Man kan fråga sig hur stor del av dem, och i främst vilka läger, som också läser själva rapporten.

Även i frågor kring inställning till vaccin, att använda mask, rasmotsättningar, klimatförändringar, media och annat känns mönstret igen: den skeptiska förblir skeptisk — den frälsta förblir frälst. Drygt 40% av alla amerikaner menar att de inte ens känner någon som röstar annorlunda än dem själva. Kandidaterna verkar följaktligen inte ha så mycket spelutrymme att påverka varken för eller emot.

Image for post
Image for post
Verkar ha bestämt sig (foto © Eric Crama)

Just för att det är så små marginaler, faktor ett, och att de allra flesta redan tycker vad de tycker, faktor två, så tror jag att den avgörande och mest underskattade aspekten av alla fem är faktor tre: valdeltagande. Svårare och mindre spännande att spekulera i, gissar jag, ger inte samma klicklockande rubriker — men enligt mig är nyckeln till valvinst år 2020 definitivt turnout.

Trump och Hillary var inför valet 2016 avskydda till historiska bottennivåer, varför många potentiella väljare väntat chillade kvar hemma i soffan. Strax före första debatten dem emellan — motsvarande period för fyra år sedan — visade en undersökning att 49% av amerikaner hade en “very negative” bild av Trump, 39% av Hillary. Som en jämförelse hamnade Vladimir Putin på 45%. Bland Trump-supportrar menade en majoritet att de snarare skulle rösta mot Hillary än för Trump. Mest ogillad var Hillary förstås bland republikaner, där 91% valde “not favorable” enligt en annan mätning. Till och med bland independents, de som varken vill kalla sig demokrater eller republikaner, tyckte hela 51% illa om Hillary.

Nästan vilken nominerad republikan som helst — alla de nio sist kvarvarande kandidaterna, fundamentalistiske och okarismatiske Ted Cruz exkluderad — skulle ha slagit en så ogillad och polariserande kandidat som Hillary. Hon var efter primärvalet överlycklig över att få just Trump som motståndare — och lyckades ändå förlora.

Sedan dess har Trump alltså legat stadigt på ett stöd kring 40%, med runt 55% som ogillar honom. Till detta val menar, enligt en undersökning av Fox News i somras, 62% av Trumps supportrar att de röstar för honom mer än de röstar mot Biden. Föga förvånande är den siffran närmast omvänd bland Bidens anhängare: 63% svarade att de primärt kommer rösta mot Trump.

Utöver till viss del förrädiska opinionssiffror försöker kampanjerna, deras strateger och diverse analytiker också bedöma sina chanser utifrån sina väljares entusiasm. Trumps team visste att deras supportrar var klart mer passionerade, till högre grad än Hillarys väljare skulle ta sig till vallokalerna, men där Trump-väljarna hade mer höjd hade Hillary-ditona större bredd — drygt två veckor före valet redovisade en undersökning att Hillary ledde med gigantiska 12 procentenheter. Trumps hopp stod till att hon ansågs vara så självklar som vinnare att hon förlorade ytterligare axelryckande väljare på just det.

Att allt det här är svårbedömt, att det är så många element som samtidigt påverkar varandra, vet även Trumps föregångare i rollen som republikansk kandidat, Mitt Romney. Hans kampanjs teori byggde mycket på att folk år 2012 var trötta på Obama — rätt, till viss del — och att den dåvarande presidentens passionerade väljarbas av främst svarta inte skulle bry sig tillräckligt för att orka rösta igen — fel.

I år vet Trump att hans väljare är minst lika hängivna som senast. Han hoppas att de som i undersökningarna svarar att de kommer rösta på Biden i slutändan inte orkar ta sig ur de soffor där de ligger och käkar kycklingvingar, och därmed sviker Biden så som de svek Hillary.

Image for post
Image for post
Kycklingvingar? (foto © Niclaz Erlingmark)

Till skillnad från Mitt Romney under valdagen år 2012 och Hillary fyra år senare — hon hade dukat till storfest på Javits Center i Manhattan — hade Donald Trump ingen vidare tro på att han skulle vinna. Det borde han inte ha haft heller, trots att han ju vann, men att som vissa proffs inför valdagen ge honom en ynka procents chans var uppenbarligen tokfel.

Dagen före valet för fyra år sedan skrev jag att “en vettig expert som påstår sig veta hur detta slutar är ingen vettig expert, vare sig det gäller procentenheter eller elektorsröster. Att ha tippat Leicester som förra årets Premier League-vinnare gör ingen till orakel. En gång är ett undantag — två gånger är en regel”. Jag höll alltså inte med majoriteten experter då, och den här gången håller jag inte med dem om att Trumps chanser är större nu än då — jag tror att de är klart mindre.

Jag tror på rekordhögt valdeltagande, passionerat mot snarare än för sin kandidat precis som undersökningarna visar. 2016-valets ca 139 miljoner väljare utgjorde inte mer än 60,1% av den röstberättigade befolkningen, och ökar det antalet gynnar det med stor sannolikhet Joe Biden. Kanske kan det bli 150 miljoner väljare i år. Mörkertalet Trump-supportrar är nog samtidigt mindre än senast, mycket tack vare att det, som för SD i Sverige eller liknande partier världen över, normaliserats och därmed inte innebär samma stigma. Färre ser honom som nåt nytt och spännande att testa och se vad som händer — nu har det hänt.

Till Trumps fördel har han en entusiastisk bas som gillar skattelättnaderna och patriotismen, nu vågar lita på att han stöder de kristnas hjärtefrågor, och som lägger skulden för landets problem på andra: demokrater och media för rasmotsättningar och det mesta annat inkluderat i kulturkrigen, andra länder och deras invånare för försvunna jobb och hård konkurrens, Kina och diverse lömska källor för viruset, och så vidare. Som president jobbar man utifrån andra förutsättningar i ett land där två tredjedelar av de troende tror att Gud skickade pandemin, där nio av tio kristna ledare och pastorer ser tidens tecken om kommande undergång, nästan hälften av amerikaner redan långt innan pandemin trodde att Jesus snart kommer tillbaka och hämtar dem till paradiset, ungefär lika många av Trump-supportrar som nu tror att meningen med viruset är att Bill Gates kommer tvinga alla att operera in 666-chip i högerhanden eller på pannan vilket de tolkar vara vad Uppenbarelseboken i bibeln varnar om innan Människosonens återkomst före jorden går under, och så vidare här med. Kanske är det inte konstigt att omvärldens bild av USA försämrats.

Image for post
Image for post
Världen sammanfattad på en sann och viktig A4-sida (foto © Reddit)

Många av Trumps supportrar känner sig påhoppade när sånt här diskuteras, enligt min erfarenhet på liknande sätt som när religiösa inte vill bli dragna över samma kant som folk de anser vara galningar. Det finns såklart nivåer.

Men det räcker att titta på statistiken så blir mönstret tydligt om att kristna amerikaner i långt större utsträckning tror på både pandemin som orkestrerad av team Gates-Fauci-Obama, att lite allt möjligt är en enda stor bluff och att jorden egentligen är platt.

When nothing is true, everything is possible. Jag tror att det börjar med att man som ung kristen i USA lär sig att inte låta sig förföras i den anti-kristliga värld där de numera i skolan bytt bibliska sanningar till att lära ut påhitt som “evolutionsteorin” och en jord som är äldre än 6000 år. Ljuger de om sånt, eller bara är så lättlurade och icke-tänkande att de köper de sanningar MSM och ledarna bankar i dem, så kanske de har helt fel om mycket annat också. Som tonåring lyssnar man sen på de stora sanningssägarna på YouTube, i poddar eller på amerikansk radio som berättar om World Trade Center 7, märkliga rester från bomber, man ser videor man inte kan förklara om hur byggnaderna verkar sprängas och man förstår hur Bush-familjen låg bakom alltihop. Snart var månlandningen fejk och Obama muslim född i Kenya — och ingen hade ens träffat honom innan han som vuxen dök upp i USA.

Har man öppnat dörren för det ena är det lätt hänt att dörren sen står öppen för det andra och tredje, och snart resonerar man kanske som Tina Arthur i Wisconsin som det senaste året blivit så säker på att Joe Biden är en bloddrickande pedofil att “if Biden wins, the world is over, basically”. Den bästa utvägen vore nog då, menar hon, att “probably take my children and sit in the garage and turn my car on, and it would be over”.

Om många känner så finns förstås även ett utrymme för de politiker likt Marjorie Greene som folket anser behövs som motkraft. Och sen är ju bollen i rullning — runt, runt, runt i den onda cirkeln medan vi andra förbryllat tittar på.

Greene vann efter ha lovat rensa bland satanistiska pedofiler och muslimer (video © Greene2020)

Det var ju som ansiktet utåt för birtherism, Obama som fejk och “born in Kenya!”, som Trump inledde sin politiska karriär. Läskigt och farligt tyckte vissa, härlig och harmlös underhållning tyckte andra, behövligt och modigt eftersom han vågar gå emot PK och säga sanningen påstod några. Jag både skrattade och bedrövades, skämtade då för snart tio år sedan ofta med en nära vän om Trump som president, men trodde knappast att vi skulle hamna här.

Att idag snarare skrämmas än underhållas av Trumps attacker, lögner, omoral och hela det paketet tror jag kommer mer naturligt för de som flytt från ett land där de upplevt liknande retorik från sina ledare, eller de som vuxit upp i och lämnat en annan sorts auktoritär miljö där ledarens ord var lag och ofta utgick från att svartmåla och skrämma. Vi som upplevt liknande har tydligt sett hur det korrumperar och bryter ned det nyfikna sinnet, hur lätt människor rycks med, rationaliserar och hittar försvar, argument och lösningar i de mest utmanande av situationer.

När den amerikanske presidenten uppmanade fyra Trump-kritiska icke-vita kvinnor i kongressen att åka tillbaka till ställena de kom ifrån — tre av dem födda i USA, den fjärde kom dit som 12-årig krigsflykting — menade svenska kristna Trump-vänner till mig att det inte på nåt sätt borde tolkas rasistiskt, var medias fel att det blev så. En av dem skrev att Trump bara menade att de borde åka på semesterresor. Det går att hitta svar till allt.

Vi som tycker oss ha levt i miljöer där sanningen ansetts sekundär, där ändamålen konstant fått helga medlen, tycker nog att det där är läskigare än andra gör. Jag kan tycka att det är en bortskämd inställning att ta frihet för givet, att inte värna om fred och förståelse bland fler än den egna gruppen, samhälleliga normer av som är konstruerade för att hålla i det längre loppet, prata sanning, lyssna på fler perspektiv än sitt eget, och så vidare i potentiell oändlighet. Våld föder våld — skitsnack föder skitsnack.

Jag kan dock inte undgå att tänka att det är lättare för Trump att attrahera följare i ett land som USA där de, inte minst i kristna sammanhang, är mer vana vid dubbelmoral och ett avslappnat förhållande till att söka sanningar. Trump är ju faktiskt rätt lik en av de pastorer många amerikaner vuxit upp med, haft nära relation och känt tacksamhet till. Att tänka positivt och mentalt styra världen till vad man vill att den ska vara — att tron kan förflytta berg — var vad Trump och hans familj via New York-pastorn Norman Vincent Peale i en mer extrem version än den evangelikala motsvarigheten uppfostrades i.

Som Trump själv år 1987 skrev (med hjälp av numera kritiske Tony Schwartz) i sin bästsäljande The Art of the Deal: “I play to people’s fantasies. People may not always think big themselves, but they can still get very excited by those who do. That’s why a little hyperbole never hurts. People want to believe that something is the biggest and the greatest and the most spectacular”.

Kan man utan vidare underlag och stöd tro det ena så kan man tro det andra. De liberala har sina sanningar — vi har våra. Ofta handlar det dock inte om sanning längre — det handlar om tro. Inte för första gången i världshistorien, och tyvärr inte för sista.

Image for post
Image for post
För mycket sanning har väl ingen dött av? (foto © Niclaz Erlingmark)

Sanningarna om Bidens opinionssiffror verkar vara att de generellt påminner om Hillarys under samma period,

men de är också bättre än vinnande Obamas både 2008 och 2012 eller ännu mycket mer övertygande än så, och klart mer betryggande för hans del om man tittar på respektive delstat som avgör elektorsrösterna — karln har ju till och med nästan chansen i mäktiga republikanska fästet Texas! Med sina 38 elektorsröster, flest efter Biden-självklara Kalifornien med 55, ger Texas fler än vad nästan hela mellersta USA gör tillsammans. Att tro på Texas är dock alldeles för mycket, sensationella 0,9% skillnad kandidaterna emellan till trots när jag skriver detta, men jag tror däremot att Biden kan vinna i Florida och då behövs sen inte mer än exempelvis Michigan.

Att jag ser valdeltagande som nyckeln har alltså att göra med att jag, något jag var inne på även tidigt 2016, tror att Trump saknar potential att nå bredare och att hans bas är alldeles för begränsad. Det finns för få vita, outbildade och evangelikaler, för få män i åldern 50–64. Hur extremt Trump än försöker så är Biden svårare att övertygande svartmåla som hatisk och livsfarlig. Det må funka hyfsat bland mer fundamentala republikaner, såväl Fox News-publik och allra främst de som helt bojkottar mainstreammedia och istället får sina nyheter via sociala medier och diverse oberoende sanningssägare som Alex Jones eller The Gateway Pundit, men de är fortfarande för få.

Här fäller istället faktor fyra avgörandet: swing voters och independents, den förrädiskt osynliga grupp som sällan får plats i debatten när de två motpolerna demokrater-republikaner stjäl allt ljus. Ändå kallar drygt 40% av amerikaner sig just partioberoende, med en liten övervikt åt att i valen välja demokrater. Bland dessa väljare har Biden nationellt just nu drygt 50% stöd, Trump 40. Det ser hittills samtidigt ut som om Trumps sätt att svartmåla trots allt fungerar också mot Biden — det senaste året har Crazy Joe stadigt blivit mer ogillad även bland dessa independents.

Image for post
Image for post
Bad Boy Crazy Biden (foto © Martin Schoeller)

Med pandemin som smittofylld grädde på skitmoset är det ändå svårare än vanligt att förutspå valutgång. Poströstandet och medföljande osäkerhet när bägge partier pratar om valfusk, faktor fem, leder med stor sannolikhet till ytterligare kaos på sätt vi inte upplevt förut då minsta lilla misstag kommer utnyttjas. Det kommer troligen hanteras bra — men inte perfekt. Systemet hann inte bli helt redo för detta märkliga 2020. Gladast kanske Trump är för det.

Under primärvalet i stora New York ökade antalet poströster ungefär tiofalt i år, medan det i det lilla Kentucky gick från ca 50.000 i normalfall till att dryga miljonen i år bad om att få hem mail ballots att poströsta med. Mönstret går igen på de flesta ställen — i Pennsylvania gick det från ~84.000 till ~1.500.000, i Nevada från ~25.000 till 483.788, och så vidare — och i undersökningar svarar nu drygt 70% av demokrater att de planerar rösta före valdagen, nånstans mellan 30 och 50 procent bland republikaner. Siffrorna har pendlat rejält och lär fortsätta så — i augusti svarade till exempel inte fler än 12% av Trump-väljare att planen var att poströsta.

Ännu en strategi som verkar påverka i trumpetens riktning. Pratet om fusk har pågått länge nu, han har med jämna mellanrum hetsat om “RIGGED!” och att detta kommer bli “the Election disaster of our time”, och har förklarat (den i sammanhanget obetydliga) förlusten mot Hillary i antal röster med att mellan tre till fem miljoner döda och illegala invandrare röstade på henne, varav inte en enda av dem valde Trump. Förlusterna i mellanårsvalet, då han in i det sista och med stark hjälp av konservativ media försökte skrämma upp väljare att en enorm karavan av George Soros-betalda latinamerikaner med gömda jihadister var på väg mot den amerikanska gränsen, ursäktade Trump med att det återigen fuskats — väljare “that have absolutely no right to vote” hade gått i cirklar: “Sometimes they go to their car, put on a different hat, put on a different shirt, come in and vote again”. Till och med hundar har i år chansen att rösta på Biden!

Ingen borde därför ha blivit förvånad när han började hinta om att vilja skjuta upp valet eftersom det annars blir det mest “INACCURATE & FRAUDULENT Election in history”, att han uppmuntrat sina väljare att försöka rösta dubbelt trots att det i flera stater är en kriminell handling, eller att han varnat om att “MILLIONS OF MAIL-IN BALLOTS WILL BE PRINTED BY FOREIGN COUNTRIES, AND OTHERS. IT WILL BE THE SCANDAL OF OUR TIMES!”. Nyligen uppmanade han sin publik att hålla ögonen öppna under valdagen och “watch all the thieving and stealing and robbing they do”.

Ser man inte Trump som landets räddning är chansen stor att man istället tycker att det där låter ungefär som auktoritära ledare brukar låta. Att dessutom ge order om att tårgasa och på andra sätt skyffla bort folk så Trump kunde fotas med en bibel i handen var ett propagandadrag till och med Saddam och den iranske ayatollan vore stolta över. Själv kanske Trump hade föredragit att ses som en Vladimir Putin eller åtminstone landsfader Xi Jingping, nog hellre det än en Jair Bolsonaro, Victor Orbán eller Rodrigo Duterte, men mest lik är han nog trots allt Silvio Berlusconi: byggmagnaten som blev tv-mogul, kallades för självisk narcissist och pajas som bjöd på diverse skandaler, konstant backades av Fox News-motsvarigheten Mediaset som han själv ägde, skyllde på illvillig mainstreammedia och “kommunistiska” domare där allt var en ständig “witch hunt”. Ni känner igen konceptet. “Enligt min åsikt, och inte bara min, är jag den bäste premiärminister vi kan hitta idag”, förklarade Berlusconi. “Utan tvekan är jag den mest trakasserade personen någonsin och den mest förföljda mannen i världshistorien”.

Att Berlusconi i samma intervju slant på tungan och råkade säga att han hade betalat domare var inget som verkade påverka hans redan skandalanklagelseröversköljda väljarbas — inte det heller. Journalisten Rachel Donadio sammanfattade det bra: “No matter how many showgirls came to light, no matter how many accusations of fraud and dirty dealing, loyalists to Berlusconi stood by him. They needed him. If Italy is a patronage society, he was the patron in chief. They forgave him his flaws. They believed in their reality, and his critics believed in theirs”.

Hur Berlusconi förklarade förödmjukande valförluster är inte svårt att gissa: RIGGED! FUSK! ALLA ÄR EMOT MIG! BARA JAG TALAR SANNING!

Allting må ha varit RIGGED enligt Silvio, men han verkade trivas ändå (video © The Telegraph)

Jag tänkte på just gamle Berlusconi när jag hörde vad Trump svarade Leslie Stahl, mångårig journalist för respekterade CBS 60 Minutes, när hon klagade på och undrade varför han som ju redan vunnit ändå fortsätter tjata om sina fake news och pressen som fiende: “You know why I do it? I do it to discredit you all and demean you all so that when you write negative stories about me no one will believe you”.

Karakteristiskt slugt, och något som ju nu inför valet gett honom ett utgångsläge som på de allra flesta sätt är win-win — vad som än händer kan han komma undan som antingen vinnande president eller vinnande martyr. Han lever av sina fans och han får behålla sina fans.

Det vet han såklart, han vet hur sällsynt röstfusk anses vara av de experter som verkligen djupdyker i ämnet, och han vet att han på valdagen högst troligt kommer se ut som vinnaren just för att hans väljare inte i samma utsträckning poströstar och att deras valsedlar därför räknas snabbare. När liknande skedde för Trump-stöttade republikanen Martha McSally för två år sedan var Trump flink med att på Twitter, innan rösterna räknats klart, basunera ut om “Electoral corruption — Call for a new Election? We must protect our Democracy!”. Det borde inte behövas fler belägg än så för att förstå att vad som har hänt en gång kan hända en gång till. Att Trump själv, liksom hans fru Melania, dotter Ivanka, vicepresident Pence, pressekreterare McEnany och många av de andra i administrationen poströstar verkar inte ta udden av anklagelserna.

Image for post
Image for post
Inga bekymmer (foto © Reuters)

Vi kan framöver räkna med den smutsigaste valkampanjsmånaden i våra liv.

Extrema personangrepp, påhittade nyheter, oväntade katastrofer och nya skandaler. En del har vi hört förr — Putin-inblandning, Trumps gömda pengar, deklarationer och nytt som hittas, Biden och Ukraina, farliga muslimer, fake news — medan annat kommer vara häpnadsväckande i nivå med det släppta “grab them by the pussy”-skrytet som skakade kampanjen för fyra år sedan (och han sen, såklart, kallade fejk). Jag trodde att det skulle betyda slutet för Trump, att den kristna väljarbas han helt tvunget behövde skulle svika honom efter att ha hört honom stolt berätta om hur han försökte få ännu en kvinna i säng medan nyblivna frun Melania gick gravid där hemma — jag hade fel. De gånger jag har haft fel så är det för att jag, denne genomnaive solstråle som jag verkar vara, haft för höga tankar om människor, hoppats för mycket. Typiskt!

I år tror jag mer pessimistiskt på social oro med diverse kravaller och tjafs landet över, rapporterat från fundamentalt olika vinklar via konservativ och övrig media. Det krävs så oerhört lite för att skapa nyheter, och det finns kort och gott för många krafter, interna såväl som externa, som har att vinna på upplevt kaos. En stor del republikaner tycker att Trump ska sitta kvar vad som än händer, något 55% av amerikaner tror att han gör oavsett, och en minst lika stor grupp demokrater vill det rakt motsatta. Hillary föreslog nyligen att Biden inte borde erkänna sig som förlorare under “any circumstances because I think this is going to drag out, and eventually I do believe he will win if we don’t give an inch and if we are as focused and relentless as the other side is”, något som av konservativ media naturligtvis tolkades som en uppmaning till fusk. På andra sidan har Roger Stone, legendarisk strateg och självutnämnd dirty trickster som Trump inte skulle ha vunnit utan senast, förklarat att Trump borde be justitieminister Bill Barr att skräddarsy en “Election Day operation using the FBI, federal marshals, and Republican state officials across the country to be prepared to file legal objections and if necessary to physically stand in the way of criminal activity”, något som även borde innefatta att Trump utlyser undantagstillstånd — militären tar över — och med hjälp av makten i the Insurrection Act sen arresterar bland andra Facebook- och Apple-cheferna, Hillary och Bill Clinton och “anybody else who can be proven to be involved in illegal activity”.

Att i detta läge föreställa sig ett enande och sympatiskt concession speech, talet den förlorande kandidaten traditionsenligt ger under valnatten, i nivå med föregående republikanska kandidater McCain eller Romney, tidigarenämnde demokraten Al Gore då han besegrades med otroliga 537 röster år 2000 — ens i stil med Hillary efter Trump-vinsten senast — känns hyfsat svårt. Motsättningar har på vissa håll blivit fiendskap, varför jag tycker det är lätt att förstå alla de som oroar sig över demokratins död. Att det är så här det nu ser ut är givetvis, något jag var inne på även i detta skede för fyra år sedan, drömmen för konkurrenter som Ryssland och Kina som kommer göra vad de kan för att förvärra situationen ännu mer. Amerikanerna verkar vara ett lättpåverkat folk — när Bush efter elfte september-attackerna ville invadera Irak trodde 69% av amerikanerna att det var Saddam Hussein som låg bakom attentatet, ett klassiskt exempel det tyvärr finns många fler av — där folk redan närmar sig gränsen där vad som förr kändes otänkbart, sågs som alldeles för extremt och radikalt, alltmer börjar ses acceptabelt att göra. Det är så krig börjar: man gör vad man egentligen inte vill göra för att man känner att man absolut måste. Pålästa känner igen resonemangen från historiska folkmord, diverse militära konflikter världen över liksom från de senaste årens massmördares olika slags manifest. Självförsvar blir nödvändigt. Ändamålen får helga medlen.

Image for post
Image for post
Inledande självförsvar (foto © Scott Barbour)

Man ska dock inte måla ful-fan på väggen redan — jag tillhör inte dem som trodde att Trump-vinsten senast skulle betyda frenetiskt pepprande på kärnvapenknapparna och unisont elände för alla, och jag håller inte med dem som nu tror att han kommer stänga in sig i Vita Huset som evig diktator även om valresultaten går emot, hur RIGGED och DEEP STATE COUP och FAKE han än påstår allting vara. Han är faktiskt ganska exakt den president jag trodde att han skulle vara: en tvångsnarcissistisk demagog som försöker ge sina väljare vad de vill ha. På flera sätt harmlös och tas med en nypa salt eller ibland inte ens på allvar av sina närmaste, men också oerhört farlig och förödande i hur han förgiftar samhället med lögner, rädsla och destruktivt enkla lösningar.

Viktigt då att komma ihåg att hans väljare givetvis inte håller med mig om det, tycker snarare att han är raka motsatsen åtminstone vad gäller att vara farlig och destruktiv: han behövs som motstånd till de annars styrande demokrater vars agenda — med hjälp av media, Hollywood och övrig populärkultur vi har varit inne på tidigare — är att bryta ner de så kallade kristna värdena USA påstås byggda på. Absolut att det finns en stor mängd amerikaner som har noll koll på det allra mesta, ibland till och med känner en stolthet över det då okunskap innebär oberoende — istället för att läsa på om saker och därmed låta sig hjärntvättas går de helt på magkänsla — men bland Trumps väljare finns definitivt också många som av ren uteslutningsmetod tar ett rationellt beslut om vems politik som bäst gynnar dem och vad de tror på. Av naturliga skäl syns de mer sällan i media, medan vi ser och hör desto mer från den där till synes vilda lammflocken som blint följer sin simpla Messias-figur och sväljer all skit han säger med hull och hår. De allra flesta, tror jag, är trots allt medvetna om fler perspektiv än det vi misstänker dem mest frekvent matas med. Förvirrade, lata människor i behov av en livscoach att lägga ansvaret på finns i de flesta samhällsgrupper. Kanske behöver man emellanåt påminna sig om exempelvis hur många demokrater betedde sig när Bill Clinton var president, hans kvinnoaffärer avfärdades och de utsatta attackerades hänsynslöst av både Hillary och deras diverse lojalister på ungefär samma sätt som det vi nu hör från Trump. Möjligen fanns det viss sanning i påståendena, kände nog många, men för att stå upp mot övrig galenskap — en konservativ teokrati som skulle leda till jordens undergång — ansågs det helt nödvändigt att ha Bill Clinton kvar som president. Ändamålen fick helga medlen. Självförsvar.

Image for post
Image for post
Nödvändigt självförsvar, kände Bill (video © CSPAN)

Först ut av de stora händelser vi kan förvänta oss innan jorden går under är den första tv-sända debatten kombattanterna emellan,

natten nu mot onsdag den 30:e september klockan 02 svensk tid. Av allt att döma kommer vi bjudas på den intellektuellt sett sämsta presidentvalsdebatten i mannaminne.

Jag tror att Trump kommer in på debattscenen i Cleveland med strategin att vara så lugn som bara möjligt, något han även försökte med ett par gånger under valet 2016. Disciplin nog att hålla sig i 90 minuter har han dock inte. När han kände sig pressad i nämnda primärval gick han till attack mot utseenden och lite allt möjligt, valde en gång att börja prata om storleken på sin penis ifall-ifall nån kunde tro nåt som inte stämde, och i duellerna med Hillary kallade han henne för korrupt och lögnaktig häxa med “tremendous hate in her heart”. Med tanke på att Trump redan hintat om att Biden är pedofil kan man undra var gränsen går. Kommer de börja vifta eller gubbslåss när känslorna tar över? Försöka droga varann innan sändning? Ses trumpeten som en störtskön underhållare oavsett vilket, eller finns det något som av hans supportrar kan ses som övertramp?

Trump har faktiskt ingenting att bevisa i debatten, lär inte förvåna någon med vad han säger och borde därför försöka förvåna med sitt beteende. Några bitska attacker som blir virala räcker annars gott. Jag gissar att han kommer vara grinig och, som sittande presidenter ofta är, sämre i första debatten än andra. Första anses viktigast och får flest tittare.

För Bidens del ser det ut ungefär som för Trump inför debatterna med Hillary — för att överraska positivt behöver han inte göra mycket mer än att överleva. Propagandamaskinen från konservativt håll har, av någon outgrundlig och självförstörande anledning, tryckt ner Biden så lågt att förväntningarna är att få se en lögnaktig och senil nickedocka som “can’t put two sentences together”, inte vet var han är och inte kan prata utan en teleprompter som guidar honom. Har man sett Biden i debatter — jag har föga förvånande sett alla sedan 2007, vissa flera gånger — så vet man förvisso att han är på en helt annan nivå i intervjuer och lugnare samtal än han är i vilda debatter, men han är definitivt inte dålig. Smått förvirrad, stammandes och med ett grodbo i käften sedan 70-talet har det ändå tveklöst blivit snäppet värre senaste åren. Under 90 minuter garanterar jag nåt i stil med 200 miljoner covid 19-döda amerikaner, att han pratar som om vi lever i nån dåtid med kassettbandspelare och rullskridskor, och tips om att besöka hans hemsida på Joe 30330.

Givetvis vet Biden att Trump i vanlig ordning kommer försöka trycka på de mest känsliga knapparna. Han försöker även förbereda sig för att de kortaste stunder av misstag eller ilska kommer användas emot honom — långt många fler ser ju minutlånga klipp än hela debatter, särskilt bland Trump-supportrar. Det kommer inte vara lätt att på rätt sätt reagera på attacker mot hans son Hunter — troligen överdrivna och upprepade — eller intellektuella lågvattenmärken som när Trump lägger skulden på Biden för hur USA ser ut idag. Viktigast för hans del dock att han är samme gamle Joe, och att han till skillnad från Hillary-roboten visar känslor och ger igen när Trump häller skit på honom. Känslor är bra, att upplevas som äkta allra bäst. Det vet Joe 30330.

Vote Joe på hemsidan 30330 (video © CNN)

Rent dramaturgiskt borde det kännas kittlande med ett upplägg på tre debatter som fäller avgörandet — en bortgjord Trump som tappar humöret, en Biden som får en halv nation att kippa efter andan då hjärnan verkar spela honom ett spratt — men sett mer krasst lär inte heller nåt sånt påverka mer än marginellt. Tyvärr. Respektive väljarbas kommer hitta argument för att tolerera det absolut mesta.

11% av amerikaner menar att de ännu inte har bestämt sig — jag undrar om inte den siffran, när allt kommer omkring, är ännu lägre. Media kommer naturligtvis ändå blåsa upp det till utslagsgivande ödesdebatter, men nog för att få sina klick snarare än för att det är sant. Jag undrar därför om inte chansen finns att Biden kommer ta det lite lugnare än det generella narrativet föreslår. Upplevs han under sista månaden som icke-galen, icke-dement och icke-farlig så är han nästan i mål. Att ha vilat kvar där i källaren skulle troligen ha gett liknande slutresultat.

Det är ju nämligen Trump allting handlar om: valet står mellan att gilla Trump och att ogilla Trump. Trump-Trump-Trump. Och den absoluta majoriteten väljare vet redan vad de tycker om Trump.

Image for post
Image for post
Winning, som vanligt (foto © Niclaz Erlingmark)

Närmaste veckorna tror jag även att media kommer ge abortfrågan på tok för stor betydelse för valet.

Mediesanningen om att Trump, som alltså igår nominerade en kvinnlig HD-domare att ersätta den nyss avlidna liberala stjärnan och kvinnorättskämpen Notorious RBG, vill byta fokus från att vara ett val om pandemin till ett val om abortfrågan — elda igång sin kristna väljarbas — är ytterligare en orättvis förenkling. Hans evangelikala bas brinner redan likt en gigantisk skogsbrand. Undersökningar visar visserligen att 77% av vita evangelikala vill ändra de federala lagarna så abort förbjuds, men räknar man alla amerikaner är det bara drygt 28% som vill detsamma, alltså ändra i aborträtten genom att overturn Roe v. Wade. Jag tror att Trump vet det, och jag tror att han vet att det i mångas ögon, kanske särskilt yngre och mindre insatta, ses som religiös fundamentalism som slutar i The Handmaid’s Tale. Sånt skrämmer honom att förknippas med. Trump är transaktionell och pragmatisk, gör det han tror att han tjänar på mest. Nu nominerade han dock en domare utifrån hennes inställning i just abortfrågan, de konservativas gunstling Amy Coney Barrett som tacksamt även är emot Obamacare, tveksamt inställd till dess skattefinansierade preventivmedel, HBTQ-rättigheter och mycket annat klassiskt konservativt.

Personligen tror jag dock att Trump är obekväm med att han låst in sig så här, vill nog inte ha det drama som kan följa av att ha valt Barrett, men vill som vanligt göra sin väljarbas glad och gillar, alla dagar i veckan, att hon looks the part. Dessutom sjubarnsmamma som verkar leva som hon lär, relativt ung och i sitt beteende svår att tycka illa om, och kanske, tänker nog Trump, ett plus mot katoliken Biden att Barrett är ännu mer katolsk än Biden är. Men jag tror ändå att han hellre nöjt sig med att elda igång sin bas genom att hetsa mot Iran eller den muslimska kongressledamoten Ilhan Omar, göra nåt nytt som hjälper Israel, varna för socialism, och så vidare med redan beprövade kort — det kostar honom så extremt mycket mindre än att upplevas gå till attack mot det egna landets kvinnorättigheter. Bakom kulisserna gissar jag att det, förr eller långt senare, kommer sippra fram källor om att Trump in i det sista letade utvägar, och försökte sätta press på Barrett att som både konservativ och kvinna hjälpa honom. Hur hon ser ut och beter sig i media kommande månad betyder långt mycket mer för Trump än vad hon står för eller sen gör som SCOTUS-domare.

Image for post
Image for post
Under his eye (skärmdump © HBO)

Egentligen skulle jag ha varit i USA nu en månad inför valet, spenderat valdagen nära Watergate i Washington D. C. och förhoppningsvis ramlat in i alla möjliga äventyr,

men man kan ju inte annat än att ha full förståelse för hur helt ofattbart sugen den där Wuhan-kinesen var på att sippra i sig en skål fladdermus. Shit happens.

Min nya vana trogen har jag dock varit less på valet sedan nån gång i mars: jag tappar lusten när det inte längre finns spänning kvar i primärvalet och sen blir alldeles för förutsägbart. Hur jag beskrev en tänkbar match mellan Biden och Trump inför nämnda primärval sommaren 2019 har ju varit precis vad som nu sker. Urtrist. Jag önskar att vi levde i en värld där det stod mellan kandidater som Chris Christie och Pete Buttigieg. Närmast tårigt kan jag sakna Mitt Romney och John McCain i ett samhällsklimat som är som skapt för Sarah Palin och Donald Trump. It is what it is.

Mycket blir ändå spännande i kaoset — visst är det så. Hur kommer Trump lyckas balansera att konstant lova ett färdigt och säkert vaccin runt hörnet, och samtidigt ha disciplin nog att inte för kraftigt svartmåla Fauci och övriga experter vid hans sida som kommer säga emot honom? Hur klarar han i debatterna, han som säger att han är den president som talar mest sanning nånsin och aldrig skulle ljuga för det amerikanska folket, att stå upp både för att offentligt ha kallat covid-19 en ofarlig influensa demokraterna blåste upp som farlig, och privat redan i februari ha sagt att det är “deadly stuff” som smittar via luften och även dödar unga? Kommer han få frivillig hjälp av justitieminister Bill Barr? Kommer han få ofrivillig hjälp av anarkiminister Rudy Giuliani?

Mest av allt funderar jag över, måste jag erkänna, vad som kommer hända efter kaos-Trump lämnat scenen. Med Trump själv, med det omgjorda republikanska partiet, med landet. Förlorar han så tror jag alltså att han lämnar efter som mest några veckors trollande tjafs om poströster och misstänkt fusk, men att ingen lär behöva greppa tag i hans frisyr och släpa honom ur Vita Huset. Om jag är för positiv och tror för gott om honom, om han vevar om fusk som argument för att stanna i fyra år till och försöker blåsa igång nåt slags inbördeskrig med hjälp av sina fanatiska anhängare som ser allting som nödvändigt självförsvar, var går då gränsen för vad han kan göra innan partiet tar avstånd? Innan starka republikaner hoppar av tåget, hans familj skäller på honom och hans supportrar ångrar sig och vaknar ur hypnosen? Kan han hålla fingrarna från kakburken av att fixa några bra deals åt sig själv med saudier, ryssar och göra liknande typer av tveksamma affärer helt för egen vinning? Ge Erdogan lite militär styrka i ersättning för hemliga löften om att bygga hotell i Istanbul? Det finns ju skäl till varför Trump kan få sina anhängare att sprida sanningen om att Trump är så givmild och kär i sitt land att han varje kvartal donerar hela sin presidentlön på 100.000 dollar i månaden, samtidigt som de flesta av samma anhängare nog inte vet om, inte bryr sig eller kallar det elaka FAKE NEWS att Trump drar in en himla massa många gånger fler miljoner dollar på att behålla inflöden från sitt företag, att erbjuda diverse diplomater, oljemagnater och dylika pampar tid med honom mot att boka dyra sviter på hans många hotell, samt att — bland mycket mer — kräva sjusiffriga summor dollars i ersättning från staten till sitt företag för tusentals bokade nätter i både hotell, på golfklubbar och hans egen lilla sommarstuga Mar-a-Lago. Enligt sonen Eric Trump kostade dessa “like 50 bucks” per natt, enligt kvittona upp till 650 bucks per natt. Enbart Trumps golfande har kostat skattebetalarna drygt 1,3 miljarder. Trump själv säger, såklart, att han förlorar pengar på att göra folket en tjänst som president.

Men det fungerar ju: Trump kommer behålla en stor del av sina fanatiska supportrar vad som än händer och vad härnäst han än gör. Winning!

Image for post
Image for post
Winning and winning, ever and forever (foto © Niclaz Erlingmark)

Vad gäller partiet är det mer svårsiat. Återgår de till något mindre bombastiskt, påminner sig om The Autopsy efter förlusten 2012 och försöker nå bredare, eller är det att bygga och grooma inför ett val av Donald jr, Ivanka, Matt Gaetz eller Tucker Carlson som gäller? Hur många republikaner kommer framöver, när och om det passar dem, vilja övertyga folk om att de var starkt kritiska till Trump hela tiden, bara inte ville säga nåt offentligt och då sabba sina chanser att försöka göra gott i hjältemodig hemlighet? Av hela mitt hjärta hoppas jag, för vad jag tror är partiets, landets och världens bästa, att moral, sanning och hyfs värderas högre i framtiden.

För Trumps del tror jag fortfarande att han kommer bli ihågkommen som en skamfläck i stil med Nixon, dock klart mer inkompetent och tröttsam på de allra flesta sätt. Han gav sina väljare vad de ville ha, men för ett enormt pris som ännu inte betalats. Man kommer titta tillbaka på klipp och intervjuer och inte kunna förstå hur folket valde honom. En man som så tydligt lurat och manipulerat sig fram med samma metoder sedan 70-talet, som innan Vita Huset i 34 år bodde på gulddränkta våningar 66 till 68 i sitt 58-våniga Trump Tower byggt av delvis de underbetalda illegala immigranter han som president sen lovade bygga en mur mot, och som med hjälp av sitt enkla språk och simpla, fördomsfulla, nostalgiska och anti-intellektuella sätt att se världen blev en man av folket i en för många ensam, desperat och förvirrande övergångsperiod till ett mer digitalt samhälle. Världens mäktigaste man som, för att snabbt få upprättelse efter en pinsam totalflopp till intervju hos Chris Wallace, stod inför en mer nickande Fox News-nallebjörn och förklarade hur imponerade läkarna varit över vilket geni han var som kunde memorera “person, woman, man, camera, tv”. Alla fem och om igen, även efter flera minuter. Otroligt. Och en otrolig sammanfattning av vem Trump är: the stable genius som visste mer än alla om allt och var bäst på allt alltid. Samt bäst på att vara bäst också. Det var i och för sig ett demenstest varenda tioåring klarar av — men inte bättre än hur Trump with the best brain klarade det. Perfect!

Bäst nånsin på att ge världen geniala videor (video © WTFBRAH)

Kanske var det gamle fine ordkonstnären W som oväntat profetiskt till Hillary Clinton sammanfattade hela Trumps era redan minuten efter den nye presidentens invigningstal i januari 2017: “That was some weird shit!”.

Väljer det amerikanska folket att de framöver vill ha en annan president betyder det knappast att problemen eller the weird shit är över. Långt, långt ifrån, tyvärr, och än värre om Kamala nån gång tar över. Men jag tycker, utan minsta pyttetvekan, att Biden vore ett nödvändigt steg i rätt riktning. Ibland känns det till och med som one giant leap for mankind.

Fortfarande kan dock ungefär vad som helst hända innan detta val är gjort. Förmodligen kommer ungefär vad som helst hända också. Igen.

Make America Great Again, Again.

Until then,

N.

Get the Medium app

A button that says 'Download on the App Store', and if clicked it will lead you to the iOS App store
A button that says 'Get it on, Google Play', and if clicked it will lead you to the Google Play store